Om fiskodlingar

Fiskodling

Fiskodling är ett område där kombinationen av tradition och innovation gör Norge världsledande. Det var på 1960-talet som man började odla laks i Norge. 

Genom ett nära samarbete mellan forskare och fiskodlare omfattar odlingen nu allt fler arter och utvecklingen går fort framåt. Laks, torsk och hälleflundra är bara några av alla de arter som numera odlas.

Här har vi samlat svaren på några av de vanligaste frågorna som rör odling av fisk och skaldjur.

Är odlad fisk av hög kvalitet?

För att säkerställa kvaliteten på fisken och en hög miljöstandard är den norska fiskodlingen noga reglerad enligt inhemska och internationella kontrollsystem. Norsk odlad fisk kontrolleras noggrant och är säker mat. Innehållet av Omega-3 är något mindre än i vild fisk, men exempelvis odlad laks är fortfarande en bra källa till det dagliga behovet nyttiga fetter, mineraler och vitaminer.

Förutsättningarna för fiskodling är utmärkta i Norge. De kalla, rena vattnen i kombination med forskning och god djurhållning gör att norsk odlad fisk är ett bra alternativ som gör det enkelt att lyckas i köket.

Vilken miljöpåverkan innebär fiskodling?

Forskning visar att laksodling på flera sätt påverkar miljön mindre än vad uppfödning av nötkreatur gör. Samtidigt visar forskning att om alla länder var lika effektiva som Norge skulle laksodlingsindustrins utsläpp av växthusgaser minskas med ytterligare tio procent. Anledningen till detta är att Norge använder ett mycket sofistikerat utfodringssystem där ytterst lite foder går till spillo. Redan idag släpper fiskodling ut hälften så lite växthusgaser jämfört med produktion av gris- eller nötkött. Forskarna påpekar dock att det fortfarande finns förbättringar som industrin kan göra, som till exempel att öka andelen vegetabiliska ingredienser i fiskfodret.

Att Norge så snabbt har kunnat ta en världsledande position inom fiskodling beror på en kombination av goda naturliga förutsättningar, noggrann kontroll och ett ständigt pågående utvecklingsarbete, som finansieras av fisknäringen. De norska fiskodlarna avsätter varje år 100 miljoner norska kronor till en särskild forskningsfond, utöver de resurser som staten bidrar med.

För att säkerställa den höga kvaliteten på fisken och en hög miljöstandard är den norska fiskodlingen noga reglerad enligt inhemska och internationella kontrollsystem. Varje fiskodling måste ha licens och måste bedrivas på en plats som är lämplig miljömässigt. Platserna skiftar eftersom varje odlingsställe med regelbundna mellanrum måste ligga i träda under en viss period för att undvika påverkan på botten och fauna.

Vad äter odlad fisk?

Både vild och odlad fisk äter det som finns i haven. Odlad fisk får sin näring genom pellets gjorda av fiskmjöl, fiskolja, vegetabiliska oljor, mineraler, fibrer och vitaminer. Det portioneras ut till fisken via automatiska foderanläggningar. Både odlingsekonomiskt och från miljösynpunkt är det viktigt med en effektiv och ”snål” foderkedja utan onödigt spill. Det handlar både om att inte i onödan tära på resurserna foderfisk och att inte göda bottnarna under fiskodlingarna.

Det marina inslaget i fodret ska också komma från hållbara bestånd av sådana fiskslag som annars inte används som människoföda. På så sätt kan havens resurser utnyttjas bättre. Eftersom bestånden av foderfisk ändå är begränsade har forskarna försökt att hitta kompletterande foderkällor. En viss del av fodret kan således idag utgöras av vegetabiliska oljor.

Foderfisk är en ändlig resurs som måste vårdas. Dessutom är fiskfoder en kostsam post för fiskodlarna. Och självfallet måste den odlade fisken få föda som gör att de växer och mår bra. Därför pågår ett ständigt utvecklingsarbete bland foderproducenterna för att bland annat minska inslaget av marint innehåll i fiskfodret. Ansträngningarna har varit framgångsrika och statistiken från 2010 visar att det behövs mellan 2 och 2,5 kg foderfisk för att framställa ett kilo laks.

Att det behövs ca 2,5 kilo foderfisk betyder dock inte att allt går åt till laksen. När fiskoljan och fiskmjölet till laksfodret utvunnits ur foderfisken återstår nämligen restprodukter som till exempel fiskmjöl. Detta kan användas till annat djurfoder, främst till foder för uppfödning av kyckling och gris.

De stora foderproducenterna har alla sina egna foderrecept, även om de flesta framför allt använder arterna blåvitling och anchoveta, som inte ska förväxlas med svensk ansjovis, som görs av skarpsill. Till detta tillkommer det flera andra mindre arter. Dock finns all fisk som används som foderfisk i stora bestånd och det norska foderfisket är reglerat på samma sätt som övrigt fiske i Norge. Anchoveta finns i stora bestånd i vattnen utanför Sydamerika och är en fisk som även används hos världens fiskefoderindustri. Regleringen av det fisket sker enligt nationella bestämmelser. Fiskrens från fiskeindustrin är en annan viktig råvara för foderindustrin. Det innebär en god resurshushållning eftersom inte minsta fiskben går till spillo.

Norska producenter av fiskfoder har ställt sig bakom att endast använda ingredienser från kvotreglerat fiske enligt nationella regler. Vidare krävs det att foderproducenterna ska kunna ge en systematisk spårningsdokumentation på all fisk som ingår i fiskmjöl och fiskolja.

Läs mer om framställning av foder hos Fiskeri- og havbruksnæringens landsforening. 

Läs mer om vad laksen äter under Vad äter en laks.

Hur mår den odlade norska fisken?

All fisk i en odling ska må bra och hanteras efter djuretiska principer. Det här är viktigt både för fisken och för konsumenten, eftersom stress hos fisken ger sämre kvalitet på fiskköttet. Men vad som är de bästa odlingsbetingelserna varierar från art till art. För till exempel laks, som är ett flockdjur och därför inte vill simma ensam, måste ändå så mycket som 97,5 % av odlingskassens volym utgöras av vatten.

Hur går fiskodling till i Norge?

En laks växer från ägg till full storlek på mellan 20 och 30 månader. Ungefär ett år av den livstiden är fisken tillräckligt stor för att växa till sig i en odlingskasse. När fisken är färdigväxt transporteras den till särskilda slakterier där de bedövas före slakt. Innan slakten tas prover för att säkerställa kvaliteten. I kvalitetskontrollen ingår också ett märkningssystem som gör att varje fisk kan följas från odlingskassen till slutförsäljning i fiskdisken.

Vilka regler gäller för norsk fiskodling?

Fiskodlingsnäringen är hårt övervakad av myndigheterna och alla överträdelser påtalas och leder till kännbara sanktioner. Målet är att ha en hållbar näring med minsta möjliga miljöpåverkan.

År 2009 togs en ny strategi för miljöriktig odling fram. Här kan du läsa mer om den. 

Under de snart 40 år som fiskodling bedrivits i Norge i större skala har metoderna utvecklats i snabb takt. Det gör att många av de miljöinvändningar som tidigare riktats mot fiskodlingen inte längre är relevanta. Andra problem kvarstår, även om de minskat i betydelse i takt med att näringen utvecklats. De gäller till exempel:

Rymningar?

Blir det av någon anledning ett hål i odlingskassen simmar fisken ut. Det sker idag med en laks per 1000. Det handlar inte om att laksen vill rymma, utan att den råkar simma ut ur öppningen i kassen. Det är olyckligt eftersom det både innebär en ekonomisk förlust för odlaren och för att fiskevårdsmyndigheter och forskare anser att den odlade fisken inte bör komma ut i naturen. Exakt vilken påverkan detta har är inte klarlagt men det finns en oro för att den odlade fisken skulle kunna påverka de vilda laksstammarna.

För att minska antalet rymningar har de tekniska förhållandena på odlingarna utvecklats och rymningar är idag ett mycket litet problem. De rymningar som ändå sker måste alla rapporteras.

Vissa fjordar och älvar i Norge är också reserverade för de vilda laksbestånden. Här får ingen laksodling bedrivas.

Läs mer om arbetet med att förhindra att odlad fisk som rymmer och parar sig med vilda bestånd här

Sjukdomar?

Precis som hos människor och vilda djur kan också odlad fisk drabbas av sjukdomar. Dock tillhör sjukdomar undantagen och den norska laksen är idag världens friskaste bland de djur som föds upp. När exempelvis var femte kossa i Norge får antibiotika någon gång under ett givet år är det bara en laks på 250 som får samma behandling. Den totala användningen av antibiotika i laks- och öringsodlingen har också minskat med 97 % sedan 1990, samtidigt som fiskproduktionen ökat med 633 %.

För att minska risken för sjukdomar vaccineras fisken och dess hälsa kontrolleras noga både av veterinärer och av de norska livsmedelsmyndigheterna. Sjuka fiskar får medicin eller avlivas om sjukdomen är av allvarligare art. Register förs över all medicinanvändning och alla läkemedel som används är godkända på EU-nivå.

Fisk kan också drabbas av parasiter. För laksodlingen var den s.k. lakslusen tidigare ett besvärligt problem. Den påverkar framförallt fiskens utseende och angripen fisk får inte säljas för export. Sedan man kommit på metoden att plantera in en mindre fisk som lever av parasiten har problemen minskat kraftigt i omfattning.

All fisk som når konsumenter är noga kontrollerad och det finns ingen risk att den innehåller rester av mediciner eller andra främmande ämnen.

Läs mer om arbetet mot spridning av lakslus här

Påverkan på omgivningen?

Trots alla regler och restriktioner vore det fel att påstå att en fiskodling inte påverkar miljön på något sätt. Odlingar ger upphov till trafik av slaktbåtar och andra fartyg och kan föra med sig miljöproblem. Bottnarna under en odling påverkas av foder och avföring från fisken och platserna där odlingen bedrivs blir mindre tillgängliga för till exempel friluftsliv. Mycket av denna påverkan reduceras genom kraven att odlingskassarna måste flyttas med jämna mellanrum.

Läs mer om utsläpp av näringssalter och arealanvändningen i kustnära områden här och här

Vem kontrollerar att odlingen följer de hårda reglerna?

Den noggranna kontrollen gör att många myndigheter är inblandade. Läs mer om dessa under Om fiskerikontroller.