Ansvarsfull förvaltning
Strikta kontrollsystem, utvecklade miljöåtgärder och god kunskap om bestånd är alla viktiga delar i ett ansvarsfullt fiske. I Norge har Fiskeri- och kustdepartementet det övergripande ansvaret för fiskefrågor. Det norska havsforskningsinstitutet är en världsledande institution för alla frågor kring fisk och fiske.
För att säkra bestånden av vild fisk bedrivs ett omfattande forskningsarbete. Med utgångspunkt i de uppskattningar som görs av det Internationella Havsforskningsrådet (ICES; International Council for the Exploration of the Sea) fastställer de norska myndigheterna särskilda förvaltningsplaner för de känsligaste bestånden. Förvaltningsplanerna ska säkra beståndens utveckling.
Bestånden påverkas inte bara av hur mycket som tas upp ur haven utan också av miljöfaktorer och variationer i fiskens naturliga fortplantning. Fisk äts också upp av andra fiskar, dör av brist på föda eller pådrar sig sjukdomar. Bestånden av fisk beräknas utifrån information om art, ålder, antal och vikt på fisken. Norska havsforskningsfartyg arbetar kontinuerligt för att med hjälp av ekolod och forskningsfångster beräkna hur mycket fisk som finns.
När ekolodet träffar en fisk skickas en ljudsignal tillbaka till forskningsfartyget som med hjälp av signalens styrka kan fastställa fiskens storlek och storleken på stimmet. Trålning ger sedan möjlighet att artbestämma fisken liksom att undersöka den i detalj för att bestämma ålder, könsfördelning mm. Den här informationen, tillsammans med uppgifter från de verksamma fiskefartygen, ger möjligheter att beräkna olika bestånd.
Dessa beräkningar ligger sedan till grund för att fastställa totalkvoten (TAC; Total Allowable Catch) för olika fiskarter och för att fördela kvoterna. Fiskbestånden kan variera mellan olika år och därför fastställs också långsiktiga förvaltningsplaner för viktigare arter som t ex torsk. I enlighet med försiktighetsprincipen fastställs fiskekvoter som skall säkerställa ett uthålligt fiske och ge möjlighet till tillväxt av bestånden.
En viktig del i förvaltningen är att fisket ska bedrivas inom ”säkra biologiska gränser”. Fiskar man inom säkra biologiska gränser kan man upprätthålla ett bärkraftigt fiske på en given nivå. Det ger en trygghet för fiskenäringen och en garanti för fiskbestånden.
För att beräkna de säkra gränserna lägger forskarna fram fast begränsningsvärden och tröskelvärden för lekbeståndens storlek och för fiskeridödligheten (fångsterna). Om lekbeståndet kommer under och/eller fångsterna kommer över dessa värden sägs beståndet vara ”utanför säkra biologiska gränser”.
Ett fiske ”utanför säkra gränser” kan ändå utgöra en ansvarsfull förvaltning om åtgärder vidtas för att inom rimlig tid återställa bestånden. Som ofta när det handlar om komplicerade samband finns olika uppfattningar, inte minst om i vilken takt bestånden måste byggas upp för att säkerställa ett långsiktigt uthålligt fiske. Total enighet råder dock om att bestånden måste tryggas.